Lizette

Redan nu har jag ångest inför RUL. Jag känner bara att jag inte vill dit och att jag kommer bryta ihop på väg dit och efteråt vad de än säger. Jag kommer ha Durra med mig på RUL men jag visar inte hur jag mår bland andra människor (absolut inte hos läkaren/Bm).

Jag har schema på att jag ska jobba dagen för RUL men vet inte hur jag ska klara det. Det gick inte sist när jag hade UL på morgonen, denna gången är det mitt på dagen.

Pratade med min läkare dr. H i onsdags om fortsatt sjukskrivning. Jag berättade om den ångest jag känner av att bara vara på väg till jobbet, hur jag inte känner mig koncentrerad när jag är där och hur jag stupar i säng direkt när jag kommer hem efter bara 4 timmars arbete. Dr. H ville prata med dr. S som jag fick mina SSRI-tabletter utskriven av och se vad hon har för tankar kring detta. Dr. H skulle ringa dr. S i torsdags och sedan ringa mig med besked, det gjorde H inte. Inte heller i fredags fick jag något samtal så på kvällen mailade jag ett utförligt mail om hur jag mår, vad psykologen tycker och hur jag vill ha det. Skrev även att de ska höra av sig snarast antingen via mail eller ringa mig.
Det jag är mest irriterad över just nu med det hela med dr. H är att H vet att min sjukskrivning går ut IDAG!

För er som vill veta så är bebisen livlig och sparkar/slår/flyttar sig. Flera gånger om dagen.
Jag tycker det är jobbigt varje gång, speciellt de gångerna jag blir illamående av det.

Får väl palla mig upp ur sängen och äta något.

Jag är så trött på att må såhär.
Jag är ju bara trött, gnällig och nedstämd/ledsen. Jag har inget tålamod och blir sur väldigt ofta.

Pillerna kan göra än mer nedstämd i början och det har jag inte märkt av, har inte heller känt att jag mår bättre av dem men måste ge dem ett tag innan de börjar verka.

Jag tycker att det är jobbigt att träffa folk, speciellt mycket folk som t.ex. på jobbet. Det är jobbigt när alla undrar hur jag mår och hur det är med bebisen. Även jobbigt att träffa folk som man känner bra då även de vill veta hur allt är. Jag känner mig bäst (gladare och lugnare) när jag är hemma och allra bäst mår jag när Durra också är hemma så jag inte har allt ansvar på mig med Mio osv. Jag vet att det är omöjligt att ha Durra vid min sida hela tiden men jag önskar verkligen att jag kunde vara hemma på heltid för att kunna må bra.

Har nytt RUL nästa vecka, undrar vad som kommer sägas då.

Jag har även bestämt mig för hur jag vill ha det med förlossningen mer om det vid ett senare tillfälle efter jag pratat med en läkare och vi bestämt allt.

Ja, idag har varit händelserik, men innan jag berättar om dagen ska jag berätta vad som hänt sen sist.

Något jag inte skrev om sist var att vi varit på RUL förra tisdagen. Vi bestämde oss för att vi ville veta könet denna gången.
På väg till sjukhuset så bröt jag ihop lite då jag kände att jag inte ville se bebisen och ville bara hem. Som tur är har jag en underbar man som finns vid min sida för att stötta mig när allt är jobbigt (konstant nu).
Vi kom in till läkaren och får se bevisen röra sig och hjärtat slår, MEN barnet var mindre än beräknat. Jag skulle vara i v 19 vid UL men var bara i v 17. Detta kändes som en spark i magen på mig då detta var det jag absolut inte ville vara med om. Vi har fått en ny tid för ett nytt RUL då läkaren inte såg hjärtat tillräckligt bra och för jag blev tillbaka flyttad mer än 2 veckor. Eftersom det var så tidigt så kunde vi inte heller få reda på könet den gången.

Mötet med psykologen gick bra, hon lyssnade verkligen på mig och det jag sa. Hon var lätt att prata med och tog mig på allvar. När mötet nästan var slut så sa hon att hon är orolig för att jag gränsar till en depression vilket jag själv haft misstankar om.
Hon fråga om det är ok att hon ringer en psykiatriker och pratar om jag ska få en remiss och så skulle jag få veta mer imorgon.
Igår ringde hon och hade fått en tid till mig idag kl 10 hos psykiatrikern och undra om jag kunde gå då. Vilket vi löste på jobbet.
Mötet idag gick bra, psykiatrikern ställde några få frågor innan hon beslöt sig för att jag ska börja gå på SSRI-tabletter (lyckopiller) för att se om det kan hjälpa mig med mitt humör innan barnet föds så chansen att jag ev stöter bort barnet blir mindre. Tabletterna är inget som påverkar barnet. En annan sak vi bestämde var att jag kommer ha full bestämmanderätt över hur jag vill föda. Vill jag ha ett kejsarsnitt denna gången också så får jag det utan att det blir några som helst diskussioner. Jag har inte tänkt allvarligt på KS denna gången så vi får se hur det blir med bebisens födsel.
Jag är tacksam för att jag får all denna hjälpen som jag får och att jag vågar be om hjälpen gör mig stolt.

I fredags satt jag och slösurfade på blocket och kollade på bilar. Hittade en som såg fin ut och och inte gått mycket alls. Bestämde oss för att titta på den i söndags. Vi blev förälskade i den och idag blev den vår. :) Nu får vi plats med barnstolar i baksätet utan att sitta med knäna i instrumentbrädan (riktigt så illa har det inte varit i den gamla bilen).

"Jag vet inte!" är den mest använda meningen av mig denna graviditeten. Kommer ihåg att jag använde den en del under graviditeten med Mio men detta känns överdrivet.
Svara med det på nästan alla frågor: hur mår du, vill du vara ensam, vill du titta på film m.m.

Jag känner inte igen mig själv. Jag orkar inget, har konstant ont, mitt humör är bort, får knappt i mig mat för då mår jag illa och tvärtom såklart att om jag inte äter mår jag illa.

I måndags var det dags att börja jobba 100% efter att ha haft en 50% sjukskrivning ett tag. Hade lovat läkaren att testa jobba 8 timmar och läkaren sa att om inte det går så kan vi se om jag kan få en sjukskrivning som är på 25%. Efter exakt 6 timmar på jobbet så bröt jag ihop, inte pga jobbet eller någon otrevlig kund utan för allt och ingenting.
Jag kan inte sätta fingret på vad det är som får mig att må så och varför men jag är trött på det. Jag har brutit ihop dagligen sen jul/nyår och när jag jobbade 50% så bröt jag ihop när jag kom innanför husets dörrar (efter 5 timmar från det jag börja jobba på morgonen), jag kan/vill/orkar inte göra det på jobbet för att jag ska jobba 6 timmar.
Ska få tag på läkaren idag för jag klarar inte ha det såhär.

Ska även ringa psykologen för jag behöver prata med dem snarast och min Bm har skickat remiss till dem.

Då har jag fått lätta mitt hjärta lite men orkar inte med massa frågor så bara strunta i att fråga saker.